Domedagen

Tänker på att det nästan bara är en månad kvar tills det blir år 2012. Undrar om jorden kommer att gå under eller inte, vet att han där Camping har haft fel hundra gånger, men det här har ändå vart känt i så många år och tanken har alltid funnits liksom, att jorden kommer att gå under 2012. Kommer ha sån ångest den dagen alltså, tänker inte gå till skolan eller nånting annat uschigt (haha, kommer inte ens att gå i skolan längre då?).

Mamma visade en artikel på Aftonbladet förut, 6 grader till domedagen. Allt det här pratet om att vi måste minska växthusgasutsläppen, och i den artikeln stod det att det redan är för sent. Att år 2100 kommer medeltemperaturen ha ökat 6 grader och då kommer vi att dö ut. Inte vi som i jag och min familj och vänner, för vi kommer tack och lov vara döda då (alltså tack och lov för att vi slipper det kaoset det kommer att bli, inte tack och lov som i 'yes vi kommer dö!!!'), men alla andra människor och djur. Tänker på det som stod i nationella-häftet, att om EU ska lyckas och medeltemperaturen inte öka mer än 2 grader, så måste vi minska våra växthusgasutsläpp till 1-2 ton/person istället för 5-6 ton/person som det är nu. En flygresa till Thailand tur och retur motsvarar mer än, vad de vill ska bli, en persons årliga utsläpp, alltså 1-2 ton. Det är sånt som får mig att bli glad över att jag inte kommer att leva år 2100, för de kommer inte att lyckas. Folk kommer inte sluta åka till Thailand bara för att mänskligheten kommer dö ut om åttioåtta år annars, för de kommer ju ändå inte att leva då. Och det är sånt som får mig att tänka att nej, jag tänker inte skaffa barn. Jag tänker inte föda en person in i den här, allt pissigare, världen. Tänker inte dö och veta att jag lämnar mitt barn kvar i kaoset. Det är så sorgligt hur jorden har blivit sån här, hur allt har gått såhär långt. Vi borde göra något radikalt åt det här och inte vara så kortsiktiga att vi väljer en två-veckors solsemester istället för att hjälpa mänskligheten med att inte dö ut. Men jag vet ju också att det är så mycket enklare att säga och skriva sånt här, än vad det är att utföra det. Så kommer jag att börja kämpa för att inte mänskligheten ska dö ut om 88 år? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Jag nöjer mig med den lilla, lilla kampen jag startade när jag valde att sluta äta kött och kyckling. Det är min kamp, och även om jag inte kämpar aktivt för det, så vill jag ändå tro att det jag gör spelar någon roll. Att jag tvingar mig själv att se McDonalds Chicken nuggets som de kycklingar de en gång var, och att jag tvingar mig själv att se hamburgaren som den ko den en gång var av en anledning. Att allt det köttet och den kycklingen jag väljer att inte äta blir så mycket tillsammans till slut så att jag räddar en stackars ko, gris eller kyckling ifrån ett liv i lidande, ett liv av sjukdomar, kycklingfötter som fräts sönder av ammoniak och trånga, stressiga djurtransporter till slakteriet. För jag är trött på att vara den som sitter bredvid och passivt ser på när jorden och mänskligheten går åt helvete.