Störningar

När jag var tretton, fjorton någonting började jag tröttna på de där återkommande läkarbesöken och remisserna, började tröttna på att bli anklagad för att ha något, vara något, som jag inte var. Så jag tog på mig rollen som ätstörningssjuk som jag blivit anklagad för så länge,  och det var väl främst och från början något slags rop på hjälp, ett sökande efter uppmärksamhet. Men allt eftersom tiden gick och jag anammat den ätstörningssjukas levnadssätt gick det upp för mig, en dag, att det här har blivit jag på riktigt. Jag hade gjort mig själv sjuk. Det var med förakt jag såg mig själv i spegeln, och det var med förakt, men ändå en känsla av att jag var nöjd och glad över den självkontrollen jag fått, som jag insåg att det blev mer och mer på riktigt för varje dag som gick.

Jag brukade sitta framför datorn varje eftermiddag, darrandes och matt sådär klockan fem. Jag kastade blickar på klockan, tog en energidricka och bidrog ännu mer till mitt darrande, och så satt jag och räknade ner minutrarna tills klockan sju när jag skulle få ta en macka. Och sen låg jag där vid elva och skulle sova, magen kurrade och jag försökte dämpa ljudet med det tjocka duntäcket över min tunna, kalla kropp. Jag berättade för en tjej en gång, ville väl ha uppmärksamhet antar jag, så jag skrev ett romanlångt sms och fick sån ångest att jag gick sönder i hundra bitar sekunden efter att jag klickat på skicka. Jag fick det svaret jag förväntat mig, men som jag inte ville ha, jag blev skälld på, hon sa att jag gjorde fel, att jag tänkte fel, och så den där meningen; om du är tjock, vad är då inte jag? Jag försökte desperat förklara, att logik spelar ingen roll när det har gått såhär långt. Och det är det enda användbara jag har kvar från den tiden, insikten om att när man är sjuk, då spelar logik ingen roll. Mammas hypokondri, min väns paranoia. Logik spelar ingen roll, det hjälper inte att förklara, för när man är sjuk är det allt som existerar och det enda som faktiskt är på riktigt.

Månaderna gick, jag tappade självkontrollen allt som dagarna tog slut, och tillslut orkade jag inte mer. Jag orkade inte vakna på morgonen med tanken att det enda jag var nöjd över med mig själv, var den sjunkande siffran på vågen, och jag orkade inte vakna med huvudet fullt av tankar på mat och hur jag skulle kunna smita undan middagen. Så jag släppte på kontrollen, orkade inte tänka, kämpa och koncentrera mig mer, men ingenting hände och än idag är det en kropp som tekniskt sett tillhör mig, men som ser ut att kunna tillhöra en elvaåring, som jag ser i spegeln. Det är delvis fortfarande med förakt som jag ser på, tar på de utåtstående höftbenen, nyckelbenen och axlarna. Och det brukade vara med hat som jag såg på mitt platta bröst och tänkte att jag är som Jenny i Jonas Gardells böcker, plankan. Den som alla skrattar åt i omklädningsrummet innan gympan, den som skippar simningen av rädsla att visa sig i baddräkt. Fast det var ju aldrig så illa, tack och lov, och idag har jag försonats med tanken på mitt platta bröst, identifierar mig med det. Är helt ok med att vara den utan bröst, är faktiskt till och med delvis glad över det, eller iallafall de dagarna som önskan att vara en pojke växer sig som störst.

Jag är arton år, men jag bor i en elvaårings kropp. Jag skulle kunna göra något åt det, hetsäta grädde och chips till varje måltid, men jag väljer att inte göra det. Varför? För det här är jag. Och jag är ok med det, är glad att det finns något som skiljer mig ifrån andra tjejer i min ålder. Det enda jag tänker på, oroar mig för, är att jag alltid ska vara sån här. Att vakterna alltid ska skratta åt mig när jag drar fram leget i dörren in till klubben. Att jag ska sitta där om sju-åtta år och fortfarande skämta om mig själv, skratta och skoja om mina obefintliga bröst och göra alla andra obekväma. För det här är jag nu, och jag är ok med det nu, men jag är inte säker på att jag kommer vara ok med det om åtta år.