Omtöcknad och kantstött

Inbillningssjuk. Panik av att vara trött, panik över ont i huvudet. Jag säger att 'det är ingen fara', blir frustrerad över paniken som finns i hennes ögon utan anledning, glömmer hur det känns att själv vara den med ologisk panik. Jag pratar logiskt, alla är förkylda ibland, tycker att jag har rätt och blir trött på att inte nå igenom, men någonstans längst in i hjärtat finns ändå en släng av dåligt samvete. Dåligt samvete för min till synes oförståelse, fastän jag egentligen förstår. Jag orkar bara inte handskas med det av rädsla att dras med själv. För jag kommer faktiskt ihåg, har tvingats plocka fram minnerna från när det var jag som hade panik och satt och grät hela nätterna. Men jag har tvingat mig själv att glömma, förträngt det och gått vidare för det tar så otroligt mycket energi, bortslösad energi, att gå runt med andnöd och ångest dagarna i ända. Men jag kommer ihåg ologiken, hur sant det man kände var, och hur logik inte spelade någon som helst roll, för det enda som var logiskt just då var det man själv kände. Cancer istället för huvudvärk, och sen det där med kroppen och all ologik där runt omkring. Vågen visar 40 kilo, huvudet visar 60. Samma ologik, samma övertygelse om att det enda rätta är det man själv känner.

Man tänker aldrig på det när man berättar själv, när man förklarar att 'jag tror det är något fel på mig, jag har ont i huvudet'. Man tänker aldrig på att det aldrig bara är en själv som lider, utan att alla runt omkring en dras med ner. Djupare och djupare ner, för varje gång man delar med sig. Det är fel, ja, man ska kunna berätta vad man känner för man kvävs om man inte gör så, men det är också sant. Att man omedvetet alltid drar med sig folk ner tillsammans med en själv. Det är aldrig avsiktligt, ändamålet är ju aldrig att få alla runt omkring en själv att också må dåligt, men trots det, trots sina avsikter och sin vilja att ara ventilera sig, så är det så det slutar. Att man tillslut står tillsammans där nere med skit upp till knäna.

Jag vill inte skylla på dig, för jag älskar dig och vet att, efter att det vart min rättighet att ventilera ut allt till dig under flera år, så är det din rättighet nu. Din tur att få stöd och få någon som försöker prata logik, och jag ska försöka vara den personen, för jag vet att jag måste. Jag beskyller dig inte för något, jag beskyller bara min, och alla andras, svaghet och oförmåga när det gäller att inte dras med ner i fallet. Beskyller min oförmåga att vara superman, och säger förlåt för alla de gånger jag bara säger 'mm' istället för det långa, utdragna svaret jag vet att du vill ha. Förlåt, men jag tror inte det hjälper någon om vi istället hamnar båda två på botten. Och jag är fortfarande för fragil för att inte göra det.