Framtiden

Skrev till henne häromdagen, frågade 'ska vi starta framtiden tillsammans?'. Hon är den som är mest som jag, men hon är ändå inte som jag. Ingen är som någon annan, och det gör att framtiden blir så krystad. Den kommer aldrig att bli sådär som den är på film när två själsfränder ligger på ett hustak klockan fem en sommarmorgon, och pratar om hur fint allt är. Livet kommer aldrig att bli så, och det faktum att jag insett det nu får mig att tvivla på om livet ens kommer att bli något över huvud taget, ifall framtiden någonsin kommer att börja. Är rädd att förändringen inte ska komma, men det är då jag tröstar mig med att läsa blogginlägg ifrån förra sommaren och läsa om de tvivel jag hade på förändringarna jag hoppades skulle komma när jag fyllde arton. Jag tröstar mig med att förändringarna kom. Med att livet faktiskt ändrades när jag fyllde arton, och det är det enda beviset på att det finns anledningar kvar att hoppas. Det faktum att jag började dricka, började gå ut och slapp de där fredagarna hemma framför datorn när ens facebookflöde fylldes av hur alla andra levde. Jag blev en av de som fyller facebookflödet med bevis på livet, bevis på förändringar. Men nu är jag rädd för att framtiden aldrig ska börja, att den ska tonas in i vardagen och komma utan att jag märker det. Jag vill ha en radikal start på framtiden, vill ha ett definivt datum, vill veta att den 30 maj 2012 börjar framtiden. Men främst av allt vill jag veta vad jag ska göra, för jag är rädd att om jag inte har en plan kommer jag att fastna där jag är nu, hemma, med en hjärna av en naiv femtonåring, leva på mina föräldrar och bara vänta, vänta på att någonting ska börja. Jag vill inte sitta där och vara trettio och fortfarande bara vänta, vill inte plötsligt en dag inse, att 'oj, det blev inget av livet'. Vill inte sitta där, åttiofem år på ett ålderdomshem med sterila, vita väggar och ångest hängandes i luften, så tjock att man kan skära i den, och ångra att jag aldrig började. Ångra att jag aldrig tog några initiativ och att jag aldrig gjorde något av det där jag egentligen ville, men bara inte vågade. Vill inte vara en av de som ligger på dödsbädden och tänker att det viktigaste jag gjorde i livet, det var att lämna in kläder till Myrorna en gång om året, och att ge bidrag till de hörselskadades förbund. Nej, jag vill göra något av allt det här, bli någon och göra något. På riktigt.