Domedagen

Tänker på att det nästan bara är en månad kvar tills det blir år 2012. Undrar om jorden kommer att gå under eller inte, vet att han där Camping har haft fel hundra gånger, men det här har ändå vart känt i så många år och tanken har alltid funnits liksom, att jorden kommer att gå under 2012. Kommer ha sån ångest den dagen alltså, tänker inte gå till skolan eller nånting annat uschigt (haha, kommer inte ens att gå i skolan längre då?).

Mamma visade en artikel på Aftonbladet förut, 6 grader till domedagen. Allt det här pratet om att vi måste minska växthusgasutsläppen, och i den artikeln stod det att det redan är för sent. Att år 2100 kommer medeltemperaturen ha ökat 6 grader och då kommer vi att dö ut. Inte vi som i jag och min familj och vänner, för vi kommer tack och lov vara döda då (alltså tack och lov för att vi slipper det kaoset det kommer att bli, inte tack och lov som i 'yes vi kommer dö!!!'), men alla andra människor och djur. Tänker på det som stod i nationella-häftet, att om EU ska lyckas och medeltemperaturen inte öka mer än 2 grader, så måste vi minska våra växthusgasutsläpp till 1-2 ton/person istället för 5-6 ton/person som det är nu. En flygresa till Thailand tur och retur motsvarar mer än, vad de vill ska bli, en persons årliga utsläpp, alltså 1-2 ton. Det är sånt som får mig att bli glad över att jag inte kommer att leva år 2100, för de kommer inte att lyckas. Folk kommer inte sluta åka till Thailand bara för att mänskligheten kommer dö ut om åttioåtta år annars, för de kommer ju ändå inte att leva då. Och det är sånt som får mig att tänka att nej, jag tänker inte skaffa barn. Jag tänker inte föda en person in i den här, allt pissigare, världen. Tänker inte dö och veta att jag lämnar mitt barn kvar i kaoset. Det är så sorgligt hur jorden har blivit sån här, hur allt har gått såhär långt. Vi borde göra något radikalt åt det här och inte vara så kortsiktiga att vi väljer en två-veckors solsemester istället för att hjälpa mänskligheten med att inte dö ut. Men jag vet ju också att det är så mycket enklare att säga och skriva sånt här, än vad det är att utföra det. Så kommer jag att börja kämpa för att inte mänskligheten ska dö ut om 88 år? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Jag nöjer mig med den lilla, lilla kampen jag startade när jag valde att sluta äta kött och kyckling. Det är min kamp, och även om jag inte kämpar aktivt för det, så vill jag ändå tro att det jag gör spelar någon roll. Att jag tvingar mig själv att se McDonalds Chicken nuggets som de kycklingar de en gång var, och att jag tvingar mig själv att se hamburgaren som den ko den en gång var av en anledning. Att allt det köttet och den kycklingen jag väljer att inte äta blir så mycket tillsammans till slut så att jag räddar en stackars ko, gris eller kyckling ifrån ett liv i lidande, ett liv av sjukdomar, kycklingfötter som fräts sönder av ammoniak och trånga, stressiga djurtransporter till slakteriet. För jag är trött på att vara den som sitter bredvid och passivt ser på när jorden och mänskligheten går åt helvete.

Störningar

När jag var tretton, fjorton någonting började jag tröttna på de där återkommande läkarbesöken och remisserna, började tröttna på att bli anklagad för att ha något, vara något, som jag inte var. Så jag tog på mig rollen som ätstörningssjuk som jag blivit anklagad för så länge,  och det var väl främst och från början något slags rop på hjälp, ett sökande efter uppmärksamhet. Men allt eftersom tiden gick och jag anammat den ätstörningssjukas levnadssätt gick det upp för mig, en dag, att det här har blivit jag på riktigt. Jag hade gjort mig själv sjuk. Det var med förakt jag såg mig själv i spegeln, och det var med förakt, men ändå en känsla av att jag var nöjd och glad över den självkontrollen jag fått, som jag insåg att det blev mer och mer på riktigt för varje dag som gick.

Jag brukade sitta framför datorn varje eftermiddag, darrandes och matt sådär klockan fem. Jag kastade blickar på klockan, tog en energidricka och bidrog ännu mer till mitt darrande, och så satt jag och räknade ner minutrarna tills klockan sju när jag skulle få ta en macka. Och sen låg jag där vid elva och skulle sova, magen kurrade och jag försökte dämpa ljudet med det tjocka duntäcket över min tunna, kalla kropp. Jag berättade för en tjej en gång, ville väl ha uppmärksamhet antar jag, så jag skrev ett romanlångt sms och fick sån ångest att jag gick sönder i hundra bitar sekunden efter att jag klickat på skicka. Jag fick det svaret jag förväntat mig, men som jag inte ville ha, jag blev skälld på, hon sa att jag gjorde fel, att jag tänkte fel, och så den där meningen; om du är tjock, vad är då inte jag? Jag försökte desperat förklara, att logik spelar ingen roll när det har gått såhär långt. Och det är det enda användbara jag har kvar från den tiden, insikten om att när man är sjuk, då spelar logik ingen roll. Mammas hypokondri, min väns paranoia. Logik spelar ingen roll, det hjälper inte att förklara, för när man är sjuk är det allt som existerar och det enda som faktiskt är på riktigt.

Månaderna gick, jag tappade självkontrollen allt som dagarna tog slut, och tillslut orkade jag inte mer. Jag orkade inte vakna på morgonen med tanken att det enda jag var nöjd över med mig själv, var den sjunkande siffran på vågen, och jag orkade inte vakna med huvudet fullt av tankar på mat och hur jag skulle kunna smita undan middagen. Så jag släppte på kontrollen, orkade inte tänka, kämpa och koncentrera mig mer, men ingenting hände och än idag är det en kropp som tekniskt sett tillhör mig, men som ser ut att kunna tillhöra en elvaåring, som jag ser i spegeln. Det är delvis fortfarande med förakt som jag ser på, tar på de utåtstående höftbenen, nyckelbenen och axlarna. Och det brukade vara med hat som jag såg på mitt platta bröst och tänkte att jag är som Jenny i Jonas Gardells böcker, plankan. Den som alla skrattar åt i omklädningsrummet innan gympan, den som skippar simningen av rädsla att visa sig i baddräkt. Fast det var ju aldrig så illa, tack och lov, och idag har jag försonats med tanken på mitt platta bröst, identifierar mig med det. Är helt ok med att vara den utan bröst, är faktiskt till och med delvis glad över det, eller iallafall de dagarna som önskan att vara en pojke växer sig som störst.

Jag är arton år, men jag bor i en elvaårings kropp. Jag skulle kunna göra något åt det, hetsäta grädde och chips till varje måltid, men jag väljer att inte göra det. Varför? För det här är jag. Och jag är ok med det, är glad att det finns något som skiljer mig ifrån andra tjejer i min ålder. Det enda jag tänker på, oroar mig för, är att jag alltid ska vara sån här. Att vakterna alltid ska skratta åt mig när jag drar fram leget i dörren in till klubben. Att jag ska sitta där om sju-åtta år och fortfarande skämta om mig själv, skratta och skoja om mina obefintliga bröst och göra alla andra obekväma. För det här är jag nu, och jag är ok med det nu, men jag är inte säker på att jag kommer vara ok med det om åtta år.

Ibland gör man rätt

Jag har delvis blivit den där personen jag skrev i det första inlägget att jag ville bli; vegetarian, (eller åtminstone pescetarian än så länge). Jag har funderat i ett år och kommit fram till att allt det här som har fått mig att tveka som de praktiska sakerna (vad man ska äta på restaurang, vad man ska göra när man blir bortbjuden, hur jag ska förklara, hur jag ska stå ut när de skrattar åt mig för att jag är pescetarian utan att äta grönsaker osv.) inte är tillräckligt bra anledningar till att fortsätta äta kött.

Jag vill inte äta kött för att jag borde, för att det väntas av mig eller för att det ses som självklart. Jag vill inte äta kött för att jag ska må bra, för det är mitt problem om jag äter grönsaker eller inte och det borde inte djuren behöva dö för. Jag vill inte äta kött för att jag inte kan stå på mig eller för att jag inte kan stå ut med folks skratt när jag berättar. Jag vill inte äta kött för att alla andra gör det, eller för att "en persons handlande inte spelar någon roll när det bor sju miljarder människor på jorden". Det spelar visst roll, för om alla skulle tänka så skulle ingen någonsin göra något alls, och en är bättre än ingen. Sen om jag berättar för folk kanske någon inspireras och gör likadant, jag kanske kan hjälpa någon på travet när det gäller att få ur tummen.

Vad som mer är jobbigt när jag berättar än folks skratt, är att folk tar det som att det är skrivet i sten och det känns som att jag är bunden att vara den där pescetarianen nu. Men det är inte skrivet i sten och jag kommer säkert inte alltid vara den där pescetarianen, jag kanske börjar äta kött igen om något år, eller så blir jag vegan när jag flyttar hemifrån. Jag vet inte det nu, men jag vet att det är det här jag vill för stunden iallafall.