Det är ett handikapp att livet, hoppet, ivern brinner för starkt

Hon fattar den gamla brödkniven, den utan spets, och väger den lite i handen innan hon försiktigt skär upp ett paket med Willys köttbullar. En distinkt lukt av död, och fis, når hennes ansikte och hon grimaserar, undrar för sig själv varför i helvete hon äter saker som luktar fis. Hon skrattar för sig själv när hon häller ut fyra ensamma köttbullar i en gammal stekpanna där teflonet börjat lossna. Hon skrattar åt hur patetisk hon är, hur svag och löjlig hon är som inte ens orkar, eller vill, laga ordentlig mat längre.

Till maten dricker hon en Powerking, hon vet att hon bara får hjärtklappning av det, men ändå ska hon envisas med att dricka det varje dag. En ful vana, kallar hon det för, ett beroende. Men egentligen är det bara en kuliss framför något allvarligare, ett beroende av att vara självdestruktiv. Samma beroende som får henne att sitta uppe till fem på nätterna och dag efter dag försova sig och strunta i att gå till skolan. Samma beroende som får henne att, varje gång hon rakar benen, dra rakhyveln några svep över handleden. Hon vet att hennes beroende av Powerking ses som patetiskt, löjligt, ur andras ögon, ett halvhjärtat försök att få uppmärksamhet, men hon vet hur det är, att det är det enda som håller henne ifrån ett beroende av något värre. Ett beroende av whisky och vodka, som det som fick hennes pappa att dö efter 36 år av dagligt supande.

När hon sätter gaffeln i köttbullen och tar första bettet på den känner hon hur föraktet i bröstet växer sig större och större. Hon hatar sig själv. Hatar sig själv för att hon, istället för att vara den där ställningstagande och starkt tyckande djurrättsaktivisten som hon egentligen vill vara, har blivit den där svaga, bräckliga som aldrig riktigt vet vad hon vill eller tycker. Hon föraktar sig själv ifrån topp till tå, har gått så långt att hon hatar minsta kvadratmillimeter av sin hud, varje ansiktsdrag, varje kroppsdel och det råttfärgade, stripiga håret.

Benen bär henne in i det vitkaklade badrummet, där sjunker hon ihop på knä framför toaletten och kör fingrarna in i halsen, trycker så långt bak på tungan som hon når. Det lilla av middagen hon hittils ätit kastas upp tillsammans med, fortfarande kolsyrad, Powerking och tillsammans bildar det ett skvalpande bevis på hur stort hennes förakt har vuxit sig.

När hon kliver ut ur duschen i det fuktiga badrummet en halvtimme senare ställer hon sig framför badrumsspegeln. Hon betraktar varenda ansiktsdrag och tycker sig faktiskt se en skillnad i mängden saker att förakta och avsky. Hon ler för sig själv och så försöker hon se framför sig hur hon sköljde av allt det fula, allt det som är värt att hata, allt det som är patetiskt och allt föraktet. Hon tycker sig se det ligga kvar som en skugga i duschen, en skugga av det bräckliga jaget hon tillät sig vara för ett tag, men som hon från och med nu ska lämna i duschen och aldrig mer bli. Och när hon denna gången rakar benen, sveper hon inte rakhyveln över handlederna för första gången på många, många månader, och det är med ånger, men också en känsla av stolthet över att hon klarade sig ur det, som hon ser ner på sina randiga underarmar.

När hon kliver ut ur lägenheten samma eftermiddag, påväg mot ett möte med Djurens rätt, är det inte bara dit som stegen leder henne, utan också framåt i livet, in i framtiden. Och när hon andas in den tunna oktoberluften är det inte med ett tryck över bröstkorgen, det är helt utan en tanke, det går på reflex, precis som benen som för henne framåt längs kullerstensgatan.