I en stad på J

Jag satte mig på ett tåg i fredags, klockan var runt tre och dimman blev tätare och tätare allt eftersom vi åkte längre och längre in i skogen och kom närmre och närmre norra småland, folket och den där staden på J. Hjärtat bankade när jag satt på tåget, inklämd bredvid en tant, och undrade vad jag hade gett mig in på. Men tankarna skingrades när jag fick resesällskap av en som gjort lika dumma klädval som jag, ännu en som håller så hårt i sin klädstil och vägrar anpassa sig efter vädret, vägrar inse att vi går emot vintern. Vi räknade ner minutrarna och efter två timmar var vi framme i den där staden på J. Jag hade hjärtat i halsen och när hon mötte sina vänner på stationen hatade jag mig själv ännu mer, för att jag aldrig tidigare åkt själv, för att jag aldrig kämpat för att bli en del av det hela. Men jag tröstade mig med det faktum att vi iallafall är vänner på facebook.

Det var jag och åtta personer till. Vi vet varandras namn, vi har setts förut och vi har samma favoritband. Vi lever efter samma motton, samma ledord och vi står för, åtminstone nästan, samma saker. Ändå kändes det som att det var jag och dem, jag och resten, jag och de där som jag aldrig riktigt lyckades bli en del av. Men som jag så desperat ville bli en del av.

Kvällen, tiden gick och det blev kallare och kallare, halare där vi gick längs de ojämna kullerstenarna, och stan fylldes utav allt fler onyktra, högljudda människor. Det var som han hade sagt: det hade gått ifrån att vara en sovande religiös småstad, till att vara världens feststad, ett syndens näste. Tanken på gemenskap och viljan att vara en del av allt låg och skavde i bakhuvudet varenda sekund, och jag tror faktiskt det hjälpte, för när kvällen var slut och jag både hade pratat och dansat gick jag därifrån med en känsla av att jag är faktiskt en del av allt det här. Känslan av att ha uppnått något, lyckats med något. Blivit någon. Och det faktum att jag gjorde det själv, att jag satte mig på det där tåget ensam och att jag lyckades. Lättnaden när vi fick kliva på bussen och glädjen över att de desperata killarna aldrig kom tillbaka, och sen lättnaden när jag svängde in på gatan hemma, efter spårvagnen 05.57 igenom förorten, att jag kom helskinnad hem.

Känslan när jag, dagen efter, fick berätta om mitt äventyr, att jag fick skina och vara stolt över att jag gjort något så stort helt ensam. Känslan av att jag är bättre än alla er, så mycket modigare. Och så det bästa av allt, känslan av att jag går åt rätt håll, att jag låter hjärtat bestämma mer och mer, för varje dag som går. Precis som jag lovade mig själv den dagen i juli när jag klev in i tatuerarstudion. Känslan av att ha lyckats och vara nöjd med sig själv, för en gångs skull.